I went to hell and back

Mitt bloggande fick ett tvärt slut, jag ber om ursäkt för det eftersom att människor uppenbarligen fortfarande läser och kommenterar här. Det var inte min meningen. Det var inte så att bloggläsaren jag mötte upp drogade mig och dumpade mig i skogen, tvärtom, vi blev riktigt bra vänner istället! Det var inte heller så att jag tröttnade på det, eller tappade inspirationen och suget att skriva. Jag orkade helt enkelt inte.

Nattsvart. Så kan man väl säga att allting blev, kanske inte jätteplötsligt, men en tillräcklig knock out för att jag inte skulle kunna tackla det. Och jag ville inte vara den som skriver om hur deprimerad jag är, eller hur tufft allting känns när ångesten kommer krypande... För helvete, jag är ju den som får komplimanger för att jag uttrycker mig skarpt och roligt, inte förvirrat och tråkigt. Så jag drog mig undan, även från det jag älskar mest i världen.

Den 7e september har jag en läkartid efter en remiss från psykiatrin och ser därmed ljuset i tunneln och en vändning. Kanske är det därför jag också vågar skriva igen, för att jag vågar hoppas på att bidra med mer än nattsvart mörker på den här så kallade bloggen. Jag vet inte, men det är inte mycket jag vet numera.

Vad jag däremot vet är att sluta skriva var det dummaste jag kunde göra. För hur cheesy, töntigt och fruktansvärt "så 2012" det låter, så är det bloggen som får mig att hålla mig på en någorlunda bekväm raksträcka framåt. Kanske inte bloggen i sig, men skrivandet. Det där ljudet från tangenterna som jag kan lyssna på i timmar, de där små lapparna i handväskan med meningar jag inte vill glömma bort, vardagliga och något cyniska reflektioner över omvärlden som står skrivna kors och tvärs i min kalender... just det där, det jag brinner för, är precis vad som skulle kunna ta mig ur den här jävla karusellen jag sitter i nu.

Så jag tänker skriva, inte för att älta mitt mående, inte för att skriva av mig om mina känslor, inte för att ha det här som en öppen dagbok för alla att läsa. Utan enbart för att höra det där ljudet från tangenterna som får mig att känna att jag uträttat något, att en liten del av vem jag är fortfarande förblir densamma, oavsett vad dagen har att erbjuda.

Det här är min fasta punkt och den handlar jävligt mycket om vad jag äter till frukost.